Jag styr inte över mina känslor

Mina känslor är en marionettdocka i mina barns händer.


Sedan jag fick veta att jag var gravid första gången så har jag varit en känslomässig berg-o-dalbana utan egen vilja. 
9 månader av humörsvängningar som jag inte kunnat hantera eller kontrollera, kärleken, lyckan, oron och rädslan som tog mig med storm när André föddes och stunderna av galenskap, ilska och brist av tålamod som kan infinna sig under den härliga trotsåldern. 
För att sedan börja om från början med 9 månader av humörsvängningar. 

Det här är inte jag, det är inte känslor som jag väljer eller kan styra över. Det är känslorna mina barn ger mig.

Och behöver jag ens nämna tårarna?!
Helt plötsligt har jag blivit en människa som gråter för ALLT. Jag gråter när jag är glad, ledsen, arg, uppspelt, besviken.. Jag gråter för tusan bara av att sitta och titta på mina barn lite för länge.
Jag har blivit en lipsill med känslorna utanpå.

Det skrämmer mig lite att inte ha kontroll, att inte kunna bestämma själv över mina egna känslor. Men det gör mig inte så mycket, för någonstans så tror jag på att jag har växt som människa och hittat sidor av mig själv som jag inte visste fanns, allt tack vare mina pojkar. 
Så jo, dom får mer än gärna hålla i snörena till mina känslor. 


Inte ett öga torrt

"Älskar dig"

Man tror att man är ganska hårdhudad, men när ens barn för första gången säger de där magiska orden, ja då är inte ett öga torrt.

Efter en lite jobbig kväll där vi hade skiljda meningar om vad som skulle göras vid matbordet och inte så var det en otroligt skön känsla som spred sig i kroppen när vi tillslut sa godnatt innan han gick upp med pappa.
Efter sista godnattkramen springer han mot trappan där pappa väntar.. Halvvägs dit stannar han upp, vänder sig om och tittar på mig. Jag säger som alla andra kvällar "älskar dig", men istället för hans vanliga mm-svar så överraskar han mig med ett "älskar dig" tillbaka. 
Han sprang vidare mot pappa, ovetandes om att han lämnat sin mamma med tårar i ögonen och ett hjärta som svämmat över av kärlek.

Jag grät som en gris!

Där kom beviset på att det min barnmorska sa var sant. Trots våran diskussion några minuter tidigare så älskar han mig ändå!


Bonde?

Jag älskar doften ute i ladugården här hemma nuförtiden. Doften av djur, halm och hö. Doften av stall.


Det lugnet som sprider sig i hela kroppen när jag kommer ut dit är magiskt, jag skulle kunna spendera all min lediga tid där och bara vara.. 
En av många anledningar till att vi valde en gård på landet är ju för att jag vill skaffa häst igen, i framtiden och när ekonomin tillåter (föräldrapenningen är inte det optimala för en dyr hobby).
Men tills dess får jag nöja mig med att gå och lyssna på när mina två ulliga damer ligger och idisslar, gosa ner händerna i ullen, och pussa på deras små söta mular. Får är otroligt underskattade, mysigare djur får man leta efter och ändå har tanken på att skaffa några aldrig slagit mig innan.

Ett liv som djurbonde hade nog inte varit så fel trots allt. 


Cool mamma

Gud va bra det känns att få lite cred ibland. I vanliga fall när barnmorskan säger något positivt så hade jag tänkt "äsch, så säger hon till alla".. Men just idag valde jag faktiskt att ta åt mig, kanske för att jag håller med? Jag ÄR en cool morsa! 


Att jag har fötterna på jorden, är lugn och verkar ha koll på läget, att jag är en cool mamma. Ja, det kan nog vara så, jag är själv ganska förvånad. Innan jag fick barn såg jag mig verkligen inte som den människan barnmorskan pratar om, då hade jag inget tålamod och mycket humör.. Nu är det raka motsatsen, trodde aldrig att jag skulle vara den med mest tålamod i våran familj. Men att få höra det från någon utomstående bekräftade ändå att jag någonstans lyckats bli den mamman och människan jag vill vara, och det är tack vare mina barn och min sambo, min fina familj.

Det här gjorde helt klart min dag, en sån liten sak som att någon sa till mig att jag är bra. Varför säger vi inte det till varandra oftare? Eran bättre hälft, mamma, pappa, syskon, vänner.. Ja, listan kan göras lång. Vi alla behöver få höra att vi är bra, gör någons dag lite ljusare så kommer marken bli lättare att gå på för både dig och dina nära. 

Så gott folk, sug åt er av all positiv energi där ute och ta åt er när ni får positiva ord slängda till er.
Jag själv ska fortsätta gotta mig i att jag är en cool mamma och berätta för mina barn att dom gör mig till en bättre människa.



Morgonhumör

Vilken morgon! 

Min äldre grabb har börjat utveckla ett humör som heter duga och trots att det kan gå mig på nerverna ibland så kan jag inte låta bli att fnissa lite för mig själv när han blir sådär sur. 

När han vaknade imorse var han gnällig från start, han vägrade gå upp ur sängen och skulle verkligen inte gå med mig och lillebror ner, nej han skulle minsann gosa med Tompa. Så där står jag, superkissenödig och försöker resonera med en bestämd och gnällig 2 åring, knipövningar - check!

När jag väl får honom att följa med mig ut ur sitt rum så kommer nästa del, ta sig ner för trappan.. Gå själv, inte gå själv, bli buren, inte bli buren, hålla hand osv. 
Efter att vi fått i oss frukosten och är klara för att gå ut till bilen så kommer nästa idé, han ska INTE till dagis, han SKA till Emelie. Han lägger armarna i kors (supergulligt), putar med underläppen så mycket att den nästan nuddar hakan och rynkar ihop ögonbrynen. 
Det är svårt att låta bli att skratta trots frustrationen över hans envishet.

Tompa och Emelie är våra två närmsta vänner och André älskar dom båda. Han pratar ofta om dom och hade han fått bestämma hade han nog lekt och busat med Tompa hela dagarna och varit med Emelie ute hos hästarna så ofta som möjligt. 
Vi är så glada över att få ha dom i våra liv.


En dag att minnas - Del 2

Dags för nästa aktivitet, Daniel ville bjuda upp mig till dans och hade fixat livesång till låten "can you feel the love tonight" och händig som han är hade han också byggt ihop en liten maskin (liknande en lövblås) som blåste ut massvis med rosblad över oss där vi dansade. 


Han skickar iväg mig på en frisnurr och när jag snurrat runt för att ta tag i honom igen så står han där.. på knä.. med en ring i handen.. och ställer frågan: vill du gifta dig med mig? 
Dom där tårkanalerna som började fyllas vid övveraskningsmomentet gick inte längre att hålla tillbaka, ja, ja, för guds skull JA! 


Det kom lite som en chock, visst hade vi pratat om det och vi har ju kollat på ringar och testat osv, men jag har inte haft en tanke på att det skulle hända nu. Och verkligen inte såhär, framför våra nära och kära, så fint och romantiskt. Han har verkligen ansträngt sig och jag är så galet lycklig över att ha honom, min fästman..

Kvällen avslutades med min knasiga extrafamilj och bästa vänner, vi festade långt in på natten, gjorde en mannequinchallenge, spelade pingis, körde limbo och dansade. Underbart!


Jag är så tacksam för att jag har så fina människor runt mig och för alla som kom för att fira min 25årsdag. Och jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att Daniel gjort allt det här, han är helt otrolig.


En dag att minnas - Del 1

I december fyllde jag 25 och jag blev firad riktigt ordentligt av nära och kära en vecka innan. 

Min kära sambo hade planerat en överraskningsfest för mig i över en månads tid med hjälp från familj och vänner. Jag anade INGENTING och är grymt imponerad över att alla lyckats hålla det hemligt så länge. 

I min värld hade mamma och pappa bokat bord på en lite finare restaurang och ville bjuda oss på mat eftersom vi inte skulle vara hemma på julafton, inga konstigheter, finkläderna på för hela familjen och jag tog tillfället i akt att piffa till mig lite extra med smink och hår, det är ju inte varje dag man får chansen att snygga till sig lite. 

Innan vi skulle åka hade Daniel bestämt träff med våran granne (som är ansvarig för bygdegården här ute på landet), vi hade pratat om att hyra den till det kommande dopet och skulle få en liten rundtur, trodde jag. 
Vi parkerade utanför och gick in allihop, min enda tanke var att vi skulle bli sena till middagen. Plötsligt öppnas en dörr framför mig..

Ut kommer våran fina vän Anders med en mikrofon i högsta hugg och jag hör hur en kör börjar sjunga "ja må hon leva".. Längre in i salen står familj, släkt och vänner och mina tårkanaler börjar fyllas. Tänk att där står det massa underbara människor som tar sig tiden att komma dit, bara för mig, för min skull. Jag var i chocktillstånd!
Det tog sin tid att smälta hela överraskningsmomentet och börja njuta av kvällen, men när jag väl gjort det så kunde jag inte sluta le.


Maten var fantastisk, underhållningen var påhittig och tårtorna som jag hade bakat själv kvällen innan, i tron om att de var till ett kalas som mina vänner "skulle åka iväg på", var faktiskt godkända trots att jag inte var helt nöjd med dom när dom lämnade huset på morgonen. 
Och alla underbara presenter, jag är sjukt bortskämd. Objektiv, stativ, tavla, turridning, pengar, klippning, armband, får. Ja, ni läste rätt, FÅR, 2 superfina får! Det kunde inte bli bättre, eller?..

Fortsättning följer.


Förlåt dig själv

Det är inte alltid det lättaste att resonera med en 2 eller 3 åring, och det kommer dagar då det känns som att man bara sagt nej hela dagen. 


De dagarna känner jag mig som en negativ människa och är otroligt besviken på mig själv som förälder, jag vill ju ha en positiv kommunikation med mina barn, jag vill inte vara den tråkiga morsan som alltid säger nej även om jag vet att det ibland behövs. 

Men vet ni, som min kloka barnmorska sa till mig:
"Förlåt dig själv när kvällen kommer, dina barn älskar dig ändå."
Ta nya tag morgonen därpå för det är okej att ibland tappa lugnet när ens trotsiga 3 åring med mycket egen vilja står och skriker för att få sin vilja igenom. Alla hamnar vi där ibland, då vi hamnar på deras nivå och gapar tillbaka, men det viktigaste är att vi kan förlåta oss själva, dra ett streck över dagen som varit och göra nästa dag till det bättre. 

Allas bägare rinner över ibland, livet funkar så. Klandra inte dig själv för att du sätter upp ramar för dina barn!


Försök

Jag vill att mina barn alltid ska tro på sig själva, att aldrig ge upp, att inte sluta försöka bara för att det inte lyckades första gången.

Varför inte börja redan nu?


André har kommit till stadiet "kan själv" och jag älskar de, men funkar det inte så är han väldigt snabb med att be mig göra det åt honom. Ett exempel är en sån enkel grej som att försöka knäppa jackan. Jag frågar om han vill ha hjälp, varpå han svarar: "nä, inte hjälp".. Han står en liten stund och försöker få ihop det rätt men sen säger han: "mamma, hälp" 
Varje gång säger jag "försök en gång till" innan jag hjälper honom, för jag vill inte att han ska ge upp där, tillslut funkar det och då kommer han att bli så stolt. 
Jag ser bara hur han skiner som en sol och ropar glatt "jag gjorde själv!" när han tar på sig vantarna på egen hand som han precis lärt sig, eller när han häller upp mjölk i glaset, eller går på pottan utan att vi följer med.. Ja listan kan göras lång, men allt är ju en process och snart kommer han även att lösa dragkedjan på jackan, bara han försöker igen och inte ger upp.
Jag berättar för honom att han gjorde ett bra jobb, att han är duktig och att det kommer gå bättre nästa gång för vi behöver mer positivt tänkande här i världen! 

Det må vara långsint, men jag hoppas och tror att de små grejerna gör intryck på något vis och följer med honom i livet.


Det är okej att vara ledsen

När jag inte förstår, när jag inte vet vad som är fel.. Då är det jobbigt att vara mamma. När tårarna trillar nerför kinderna och han är arg, ledsen och uppgiven. 


Han är så duktig på att prata och förstår otroligt mycket, men det kommer stunder då han inte kan sätta ord på vad han känner också. Han är trots allt bara 2 år. Den senaste tiden har han varit ledsen, varje dag.
Det skär så i mammahjärtat när han gråter och jag inte kan hjälpa honom.

Han går igenom en period nu (period, jag ogillar det ordet starkt, han utvecklas och blir en egen individ med egen vilja och egna känslor men ni förstår förhoppningsvis vad jag menar).. Så ja, en fas i livet kan vi kalla det för istället.
Han går igenom en fas i livet just nu som innehåller mycket känslor, kanske några som han inte reflekterat över så mycket förut, kanske är det bara starkare känslor än innan, det vet inte jag, och antagligen inte han heller, men det är där han är nu iallafall. Det händer mycket nya saker och det är mycket nytt att ta in, livet har ju ändrats för honom med:

Han har blivit storebror.
Vilket innebär att det har kommit en liten människa som också tar uppmärksamhet från mamma och pappa. André har aldrig varit svartsjuk på Alvin, han har tagit emot honom med öppna armar och klev in i storebrorsrollen som om det var världens självklaraste grej, men det är fortfarande en enorm förändring för honom med. 
En liten människa som han ska älska och ta in i sitt liv, helt plötsligt måste han dela med sig utav mamma och pappa till någon, tänk vad mycket nya känslor.

Han har börjat på förskolan igen efter ett långt uppehåll.
Och med det kom separationsångesten som ett brev på posten, från att vara hemma med mamma hela dagarna till att behöva säga hej då. Åh vad jag hatar att lämna honom när han skriker, gråter och klamrar sig fast i mig. 

I samband med förskolan kommer också tröttheten.
Han blir stimulerad på ett helt annat sätt där än hemma, han är jättetrött när han väl kommer hem och då är det klart att alla känslor blir mycket starkare, så är det ju för oss med.

Jag förstår att alla tårar kommer när han är så övertrött, jag förstår att han blir förtvivlad och uppgiven när saker inte blir som han vill. Jag förstår att han gapar och skriker, det hade jag också gjort om jag va så ledsen men inte visste varför.
Men det är jobbigt, så otroligt jobbigt att se honom kämpa med alla känslor utan att kunna göra något mer än att säga..
"Det är okej att vara ledsen".


Nystart!

Nej, jag tänker inte ens börja försöka blogga ikapp om allt som hänt sen sist. 

Jag tar nya tag och ska försöka hålla den här sidan levande med läsvärda inlägg och inte bara massa ordbajsande var och varannan dag om skit och ingenting, det har jag Facebook och Instagram till.

Men oj vad det hänt grejer under den här tysta tiden, André har blivit storebror, jag har fyllt 25, min kära sambo har gått ner på knä, två mysiga damer av den ulliga sorten har flyttat in i stallet och mycket, mycket mer. Så nog finns det mycket att skriva om och jag kommer knåpa ihop några inlägg om det jag vill återberätta här så småningom. 

Jag har inte varit helt oaktiv här dock.. Det finns 4 inlägg i utkastet som bara väntar på att publiceras, tankar och funderingar om föräldraskapets olika sidor, hur vi hanterar olika situationer under den såkallade "trotsåldern" här hemma, jobbiga dagar i vuxenvärlden osv.

Håll utkik!



Bildbomb midsommar

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Laserdome och 5-kamp

Har precis landat hemma efter en grym dag i Skövde med gänget. Den andra Daniel i gruppen har nyligen fyllt 25 och valde att spela laserdome och köra 5-kamp idag. Det verkade super roligt! 
Eftersom jag är gravid valde jag att bara vara med som fotograf och packåsna idag, men vi kommer definitivt göra om det här igen och då SKA jag vara med.
 
Lillebror har varit här på dagen och lekt med André och nu har vi kommit hem och bytt av honom. Jag har lite dötid över innan Tompa och Emelie kommer och hämtar mig igen, så tänkte passa på att lägga upp lite bilder från dagen innan vi rullar vidare mot Järpås för att fortsätta firandet.
Kameran fick hänga med så det blev en hel del snygga bilder, det var otroligt svårt att fota så rörliga ting och i ett annorlunda ljus, men några lyckades jag som sagt få till bra ändå. 
Så, ENJOY!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kärlek till alla

Vart kommer kärleken ifrån? Finns det mer att hämta någonstans eller måste jag dela på det jag har? 
Kärlek har alltid skrämt mig. Man har ingen kontroll, och det är en sån känsla som gärna vill svämma över.
Du kan inte styra över det.
 
Jag har, som många redan vet, alltid sagt att jag bara vill ha ett barn. 
Många tycker det är konstigt och jag får ofta höra "dom ger ju så mycket kärlek".
Ja, visst gör dom, och jag vill kunna ge dom lika mycket kärlek tillbaka. Min största rädsla idag är att inte klara av att ge mina barn lika mycket kärlek var utan att ta från något annat.
 
Jag älskar André, mer än vad jag trodde var möjligt, och nu när vi har en till påväg är jag så osäker på hur det funkar. Måste jag ta kärlek från André för att ge till bebisen och dela på den kärleken jag har eller får jag "mer" kärlek att ge?
 
Jag hoppas, tror och vet väl egentligen innerst inne att allt kommer lösa sig när bebisen väl är här. Alla andra klarar ju det så varför skulle inte jag? Jag vet att jag kommer bli den bästa mamman för mina barn och att kärleken kommer finnas där så det räcker och blir över.
Jag ångrar ingenting och tycker det här ska bli så otroligt roligt och spännande, tänk att jag och Daniel ska få en till liten skatt att dela livet med. Jag kunde inte varit lyckligare!
Men..
En liten bit av mig är livrädd (precis som det ska vara antar jag).
 
Ni flerbarnsmammor, hur funkar de? Berätta för mig!


Uteplats






I väntan på en altan gör vi det bästa av situationen och försöker fixa en liten lekplats/uteplats i trädgården för att ha nånstans att spendera de varma sommardagarna på. Det som saknas till André är en rutschkana och lite fotbollsmål, sen har han ett eget litet paradis här med det mesta i lekväg som han gillar.

En första..


.. glass i parken!

Mamma och son mys efter dagis resulterade i en bägare med italiensk glass i Badhusparken. Det blev tydligen en superhit för jag fick knappt se röken av den där glassen som jag tänkte vi kunde delat på, haha. 

Jag kände att vi behövde en sån här dag, en dag då det bara var han och jag. Det var längesedan vi spenderade tid på tu man hand, han är otroligt "grabbig" och väljer alltid pappa så lite mamma-tid var absolut inte fel.

En bättre dag


Tjena!

Vi har haft en riktigt mysig familjedag i Lidköping. Skulle åka och hämta lite utemöbler till André som jag fyndat på facebook, jättefint begagnat set med bord, 2 stolar och en soffa i vitmålat trä. Kommer passa perfekt ute i hans lekpark sen när den ska ta form!

När vi ändå var i trakterna passade vi på att åka till min kära kusin och hennes sambo på en kopp kaffe och lite kaka, jag älskar dessa underbara människor. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - vi är så lika!

Ett stopp på byggmax också innan vi rullade hemåt var ett faktum, vi ska lägga golv i hallen på ovanvåningen och behövde inhandla det och reglar för att kunna dra igång detta evighetsprojekt där uppe någon gång.

Dagen har varit fantastisk på alla sätt och vis, fint väder, fin familj, fina vänner.. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Det behövs inte mycket!


Kärlek


Energi

Vilken produktiv dag.

Först handla, sen vidare till Tompa och Emelie på inflyttningsfika i deras nya mysiga hem, efter en stund där åkte vi till stallet för att klappa på Emelies hästar (tack! Grabbarna var i extas).
Väl hemma igen passade vi på att vara ute i det otroligt fina vädret tills Louise och Johan kom för att hämta barnen, vi grillade och hann med lite kvalitetstid innan dom rullade hemåt igen.
Sist men inte minst så fick Daniel ett ryck och bestämde sig för att testa måla garageporten. 

Och det blev sååå bra, nu ska vi köpa mer färg och måla resten av alla ladugårdsdörrar också.


Mycket fräschare. 

Nu äntligen har vi slagit oss ner i soffan för att varva ner innan vi lägger oss, mycket har vi hunnit med och ändå har jag mer energi än innan, solen ger så mycket.

Tripp, trapp, trull


Busgrabbarna kom hit idag och ska sova här tills imorgon, kusinmys!

Så roligt att se dom igen, tiden springer iväg och dom växer så fort. Ska bli jättekul att få spendera lite tid med alla pojkar, så kort och gott är det vad min helg kommer bestå utav.

Huliganligan och lite mys! 

Tidigare inlägg