Busgrabbarna kom hit idag och ska sova här tills imorgon, kusinmys!

Så roligt att se dom igen, tiden springer iväg och dom växer så fort. Ska bli jättekul att få spendera lite tid med alla pojkar, så kort och gott är det vad min helg kommer bestå utav.

Huliganligan och lite mys! 

Han är min bättre hälft, min sambo, min älskare, min bästa vän. Han är den som gör alla dagar lite lättare..

När tålamodet tryter, när känslorna svallar över, när orken tar slut, när det känns som att ingen förstår, när man känner sig så sjukt ensam, ja, då är han där. Han lyfter mig, han får mig att vilja bli den bästa jag kan va.

Jag är så lyckligt lottad som får leva mitt liv med den här människan.

Ojojoj.. Ursäkta röran! Men här händer det grejjer, stora entrén är sen tidigare tapetserad och klar, det som återstår är att måla tak och lister men väntar med det tills jag har mer att måla med samma färg. 

Nu tog vi tag i saken och satte upp det ni ser på bilden och vi kan äntligen börja använda det vi i framtiden kommer kalla ingången. 

Just nu används bara groventrén och där är det sedan meningen att vi ska ha arbetskläder.

Det tar sig sakta men säkert, snart ska vi nog kunna kalla detta ett hem också.

Jag hann vara tillbaka på jobbet i 4 timmar innan dagis ringde, jodå, nog hade lille A spytt på fröken. Så det va bara att packa ihop och fara hemåt igen för lite mer vabb och magsjuka, man kan inte ha turen på sin sida jämnt.

Min tanke var att Daniel skulle byta av mig imorgon så att jag kunde åka tillbaka och jobba men det höll inte mina kära kollegor med om, haha, man kunde ju tro att jag hade pesten så som alla flydde när jag gick genom matsalen för att hämta min lunch innan jag åkte. 

Han var väldigt trött och somnade i bilen påväg hem sen har han sovit i några timmar, nu är han uppe igen och försöker få i sig lite banan, änsålänge har det inte varit något mer.

Jag hoppas att han får en lika lindrig omgång som jag och Daniel haft och sen får det va slut på sjukdomar ett tag framöver.

Det här va ju... Trevligt...

Lite mer snö va ju verkligen vad man förväntade sig nu. Men det är trots allt fortfarande april, vad som helst kan fortfarande hända! 

Han gjorde det!!!

Herregud, den här mannen och hans järnvilja, jag hade velat ha bara en gnutta av den. 

Efter att ha legat och spytt hela natten, fått i sig en banan och bara lyckats sätta sig upp så frågar jag honom om vi inte ska åka ändå?! Och efter några samtal till gänget som redan var på plats lyckades vi få till en plats till Daniel i ett senare startfält. Daniel försökte trycka i sig lite gröt i bilen och lyssnade på massa motivationsvideos samtidigt som magen va allt annat än lugn. Vi såg nog ut som sju svåra år båda 2, men vad gör de, han va glad iaf och det räcker gott för mig.

Bättre att åka dit och försöka än att inte försöka alls!

Och han gör det med bravur, han tar sig runt hela banan, igenom alla hinder, och han gör det på en riktigt bra tid med tanke på förutsättningarna. Jag är så jäkla stolt över honom, min Daniel! Han klarar tamejfan ALLT.

Det var nog magsjuka ändå för nu har Daniel legat och spytt hela natten. Stackaren, han som ska springa Tough Viking idag.. Verkar inte som att det blir något med det, jag slår vad om att ifall han hade haft minsta lilla ork i kroppen så hade han åkt ändå, men som det är nu kan han inte ens få i sig vatten.

Och inte nog med att jag smittat honom så har mamma och pappa sovit här inatt för att dom skulle vara barmvakt åt André idag när vi skulle varit iväg. Jag vill verkligen inte att dom också ska bli drabbade..

Tycker så synd om Daniel, han är oerhört besviken. Önskar jag kunde göra honom frisk..

Det var 5 år sedan sist så jag antar att det va dags igen, men det var bara att kolla till grabbarna uppe i sovrummet så att dom klarade sig själva under natten och sen bäddade jag ner mig och en spyhink i soffan.

Här har jag legat sen dess..

Jag mår ändå förvånansvärt "bra", jag är så otroligt trött bara och får inte i mig något att äta.

Jag hoppas verkligen att vi slipper magsjukan här hemma och att Daniel inte blir drabbad eftersom han ska springa Tough Viking i Göteborg imorgon. Tills dess har jag tänkt försöka vara på fötterna igen så jag kan åka med och hejja.

André har blivit piggare och har äntligen kommit under 38 grader i feber så vi känner ett litet lyckorus här hemma trots allt. Nu håller vi tummarna för att det håller sig där resten av dagen.

Och nu är det jag som tar mig ännu en tupplur eller 2 i soffan, eller 3.. Kanske 5, vem vet. 

Zzzzzz...

På sjukhuset kom ambulansföraren in med en Nalle till André, han reagerade inte så mycket på den just då eftersom han var halvt borta. Men när han satt i bilen påvägen hem fick han den igen och har inte släppt den sen dess.

Han har haft med den överallt, matar den med välling, tar tempen på den, busar med den, diskuterar världsfrågor, sover med den och jag eller Daniel får ABSOLUT INTE ha den. Det är BARA Andrés nalle har vi fått förklarat för oss. 

Han har aldrig blivit riktigt fäst vid något gosedjur eller liknande förut, men den här nallen har uppenbarligen det lilla extra. 

 

Jag kan inte tacka ambulanspersonalen nog för all hjälp och för den fina nallen som han älskar så mycket. 

Idag har vi spenderat hela dagen i soffan, sovit, baddat en febrig liten kille med kallt vatten, vädrat, tagit tempen var 20:e minut och medicinerat. Men någon mat är svårt att lura i honom, inte ens glass duger idag. Han är så otroligt trött och utmattad sen den minst sagt omtumlande gårdagen. Helt förståeligt, hur kan man vara annat än trött om man haft krampanfall i över 40 minuter?

 

Jag var hemma och vabbade med A, han fick feber på tisdag eftermiddag och vi förstod ju att det var biverkningen från 18 månaders sprutan (mässling osv) som han fick förra veckan. Han fick alvedon och hade ingen feber under natten men under morgonen igår kom den tillbaka så vi bestämde att han fick ha en sjukdag hemma. 

Hela förmiddagen flöt på bra, han var pigg och glad som vanligt och det var inte lätt att hålla en således frisk 1,5 åring lugn. Efter en tidig lunch sov han middag i soffan och jag låg bredvid och kollade tv, han vaknade till några gånger men somnade snabbt om igen. Sen kom de.. Ännu en feberkramp..

 

Handen började rycka lite som om han drömde men det där sjättesinnet man som mamma har till sitt barn sa med en gång till mig att nu är det fel. Jag slängde upp honom på armen innan jag egentligen hann reagera själv, började springa mot dörren men kom på att jag behöver telefon och alvedon. På det här korta ögonblicket hade han redan hunnit bli grå och "livlös", hans tomma ögon stirrade förbi mig, saliven som han tuggat sekunden innan låg kvar i mungipan som små bubblor och hans läppar var gråa. Förstår ni hur mycket man hinner tänka? På dom korta sekunderna då jag springer igenom huset med min sons slappa kropp liggandes på ena armen samtidigt som jag slänger upp medicin, telefon och en filt i den andra handen?! Jag satte mig ute på trappan och kände mig förvånandsvärt kontrollerad. Det är först när jag fumlar med telefonen, i vad som känns som flera minuter för att få fram knappsatsen så jag kan trycka 112, det är då jag känner hur hjälplös jag är och hur paniken kommer smygandes. 

När jag pratade med larmcentralen kom han tillbaka i färg och andningen men hade inte vaknat än, när vi sen la på i väntan på ambulansen så vaknade han men hade panik och krampade ordentligt, kunde knappt hålla honom. Detta fortsatte i minst 40 minuter och slutade inte helt förrän vi var framme på sjukhuset, trots kramplösande i båda näsborrarna och kramplösande i en kanal ut i blodet. 

Det är så hemskt att se sitt barn vara så hjälplös, med syrgasmask, spruta i armen, EKG kablar på bröstet och en sönderklippt tröja hängandes på armarna. Allt gick liksom som i slowmotion för mig och jag kände hur borta jag va, jag satt bara och stirrade. Ambulanspersonalen frågade mig flera gånger om jag va okej och jag minns att jag bara nickade. 

Väl på sjukhuset var dom lite oroliga (ingen sa något högt men vi förstod att det var över hjärnskador) eftersom han hela tiden kollade åt höger, men när dom tillslut fick honom att titta åt vänster och han hejjade på alla i rummet så drog vi alla en lättnande suck. Han va okej men så svag.. Han var som ett 13kg spädbarn, han kunde inte hålla upp huvudet själv och orkade knappt lyfta handen till munnen, men han va okej igen och jag var så lättad över att se att min son var tillbaka vid medvetande. Vi fick åka hem igen samma dag, och nu sitter vi här. Lika tafatta som alla de andra gångerna det hänt, lika ovetandes om vad man ska göra, och lika rädda för att det kan hända igen.

 

Fjärde gången.. Jag kommer aldrig vänja mig...

Jag tänker börja detta inlägget med ett FÖRLÅT.

Till er, till mig, till bloggen.

Jag skäms nästan över att ens vara här inne och skriva nu, det har gått mer än en månad sedan jag skrev något här, och jag som lovade mig själv att faktiskt försöka hålla i det här denna gången; FY SKÄMS.

Det är ju trots allt främst för min egen skull, för att kunna gå tillbaka och se på renoveringen av huset, familjetiden, Andrés uppväxt osv (sen att det finns så fina människor som vill kika in här och se vad vi har för oss på dagarna är ju ett stort plus i kanten).

 

MEN.. (Här kommer mitt försök till en bortförklaring). Jag har en ganska bra anledning till uppehållet, det har faktiskt varit full rulle här hemma, det händer mycket nu. Mycket nytt, mycket jobb och slit med huset, många måsten, en livlig (något trotsig) liten kille och mer därtill.

Så många gånger jag varit här inne och börjat skriva på ett inlägg, utkast arkivet är välfyllt, men så vet ni ju också att min mobil inte fungerar som jag vill. Jag har fortfarande inte fått iordning på mobil-dator problemet och har helt enkelt inte orkat ta tag i det, och nu har jag kommit till den punkten då jag lyckats fylla min mobil med bilder igen. Eftersom det är mobilen jag främst använder när jag bloggar och för att jag ogillar att göra ett inlägg utan bild så har det alltså varit stopp med inlägg. Telefonen är överfull och går i princip bara att använda till det nödvändigaste.

Så just nu sitter jag vid datorn och har börjat flytta över lite bilder via dropbox så att jag kan börja radera och ännu en gång få en hyfsat fungerande telefon. Sen så ska jag förhoppningsvis kunna börja uppdatera mig själv och er här igen, tro mig, jag har många roliga inlägg att dela med mig av.

 

Så jag vill bara säga: Håll ut! Det kommer mer! Än är jag inte klar här ;)