Jag kommer aldrig vänja mig..

Idag har vi spenderat hela dagen i soffan, sovit, baddat en febrig liten kille med kallt vatten, vädrat, tagit tempen var 20:e minut och medicinerat. Men någon mat är svårt att lura i honom, inte ens glass duger idag. Han är så otroligt trött och utmattad sen den minst sagt omtumlande gårdagen. Helt förståeligt, hur kan man vara annat än trött om man haft krampanfall i över 40 minuter?
 
Jag var hemma och vabbade med A, han fick feber på tisdag eftermiddag och vi förstod ju att det var biverkningen från 18 månaders sprutan (mässling osv) som han fick förra veckan. Han fick alvedon och hade ingen feber under natten men under morgonen igår kom den tillbaka så vi bestämde att han fick ha en sjukdag hemma. 
Hela förmiddagen flöt på bra, han var pigg och glad som vanligt och det var inte lätt att hålla en således frisk 1,5 åring lugn. Efter en tidig lunch sov han middag i soffan och jag låg bredvid och kollade tv, han vaknade till några gånger men somnade snabbt om igen. Sen kom de.. Ännu en feberkramp..
 
Handen började rycka lite som om han drömde men det där sjättesinnet man som mamma har till sitt barn sa med en gång till mig att nu är det fel. Jag slängde upp honom på armen innan jag egentligen hann reagera själv, började springa mot dörren men kom på att jag behöver telefon och alvedon. På det här korta ögonblicket hade han redan hunnit bli grå och "livlös", hans tomma ögon stirrade förbi mig, saliven som han tuggat sekunden innan låg kvar i mungipan som små bubblor och hans läppar var gråa. Förstår ni hur mycket man hinner tänka? På dom korta sekunderna då jag springer igenom huset med min sons slappa kropp liggandes på ena armen samtidigt som jag slänger upp medicin, telefon och en filt i den andra handen?! Jag satte mig ute på trappan och kände mig förvånandsvärt kontrollerad. Det är först när jag fumlar med telefonen, i vad som känns som flera minuter för att få fram knappsatsen så jag kan trycka 112, det är då jag känner hur hjälplös jag är och hur paniken kommer smygandes. 
När jag pratade med larmcentralen kom han tillbaka i färg och andningen men hade inte vaknat än, när vi sen la på i väntan på ambulansen så vaknade han men hade panik och krampade ordentligt, kunde knappt hålla honom. Detta fortsatte i minst 40 minuter och slutade inte helt förrän vi var framme på sjukhuset, trots kramplösande i båda näsborrarna och kramplösande i en kanal ut i blodet. 
Det är så hemskt att se sitt barn vara så hjälplös, med syrgasmask, spruta i armen, EKG kablar på bröstet och en sönderklippt tröja hängandes på armarna. Allt gick liksom som i slowmotion för mig och jag kände hur borta jag va, jag satt bara och stirrade. Ambulanspersonalen frågade mig flera gånger om jag va okej och jag minns att jag bara nickade. 
Väl på sjukhuset var dom lite oroliga (ingen sa något högt men vi förstod att det var över hjärnskador) eftersom han hela tiden kollade åt höger, men när dom tillslut fick honom att titta åt vänster och han hejjade på alla i rummet så drog vi alla en lättnande suck. Han va okej men så svag.. Han var som ett 13kg spädbarn, han kunde inte hålla upp huvudet själv och orkade knappt lyfta handen till munnen, men han va okej igen och jag var så lättad över att se att min son var tillbaka vid medvetande. Vi fick åka hem igen samma dag, och nu sitter vi här. Lika tafatta som alla de andra gångerna det hänt, lika ovetandes om vad man ska göra, och lika rädda för att det kan hända igen.
 
Fjärde gången.. Jag kommer aldrig vänja mig...


Kommentarer
Jennifer Andersson säger:

❤️❤️❤️❤️

Svar: ❤❤
Susanna

2016-04-22 | 22:38:25
Bloggadress: http://jemfe.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback