André har kommit till stadiet "kan själv" och jag älskar de, men funkar det inte så är han väldigt snabb med att be mig göra det åt honom. Ett exempel är en sån enkel grej som att försöka knäppa jackan. Jag frågar om han vill ha hjälp, varpå han svarar: "nä, inte hjälp".. Han står en liten stund och försöker få ihop det rätt men sen säger han: "mamma, hälp" 

Varje gång säger jag "försök en gång till" innan jag hjälper honom, för jag vill inte att han ska ge upp där, tillslut funkar det och då kommer han att bli så stolt. 

Jag ser bara hur han skiner som en sol och ropar glatt "jag gjorde själv!" när han tar på sig vantarna på egen hand som han precis lärt sig, eller när han häller upp mjölk i glaset, eller går på pottan utan att vi följer med.. Ja listan kan göras lång, men allt är ju en process och snart kommer han även att lösa dragkedjan på jackan, bara han försöker igen och inte ger upp.

Jag berättar för honom att han gjorde ett bra jobb, att han är duktig och att det kommer gå bättre nästa gång för vi behöver mer positivt tänkande här i världen! 

Det må vara långsint, men jag hoppas och tror att de små grejerna gör intryck på något vis och följer med honom i livet.