Jag styr inte över mina känslor
Mina känslor är en marionettdocka i mina barns händer.
Sedan jag fick veta att jag var gravid första gången så har jag varit en känslomässig berg-o-dalbana utan egen vilja.
9 månader av humörsvängningar som jag inte kunnat hantera eller kontrollera, kärleken, lyckan, oron och rädslan som tog mig med storm när André föddes och stunderna av galenskap, ilska och brist av tålamod som kan infinna sig under den härliga trotsåldern.
För att sedan börja om från början med 9 månader av humörsvängningar.
Det här är inte jag, det är inte känslor som jag väljer eller kan styra över. Det är känslorna mina barn ger mig.
Och behöver jag ens nämna tårarna?!
Helt plötsligt har jag blivit en människa som gråter för ALLT. Jag gråter när jag är glad, ledsen, arg, uppspelt, besviken.. Jag gråter för tusan bara av att sitta och titta på mina barn lite för länge.
Jag har blivit en lipsill med känslorna utanpå.
Det skrämmer mig lite att inte ha kontroll, att inte kunna bestämma själv över mina egna känslor. Men det gör mig inte så mycket, för någonstans så tror jag på att jag har växt som människa och hittat sidor av mig själv som jag inte visste fanns, allt tack vare mina pojkar.
Så jo, dom får mer än gärna hålla i snörena till mina känslor.
Vikthetsen
Den ständiga vikthetsen efter en graviditet. Så onödig, varför kan vi inte bara vara stolta över den prestationen och resan vi gjort i 9 månader? Kroppen förändras, vi går upp i vikt, vissa mer och andra mindre.
Men ändå står jag där framför spegeln, vänder och vrider på mig, drar in magen, klämmer på bebispluffset som hänger under naveln, känner en viss avsky över de där tjocka låren som inte går att gömma. Behöver jag nämna den icke existerande rumpan? Vart tog den vägen?! Jag suger in kinderna och sträcker ut hakan i ett försök till att se lite smalare ut och kanske få en liten liten liten självförtroende boost.. Hopplöst.
Jag har fått nog, vi måste lära oss att se det fina i våra kroppar. Visst vill vi alla gå ner i vikt efter graviditeten, men låt det ta sin tid och sluta hetsa, sluta må dåligt över bebispluffset, gäddhänget, dubbelhakan och den platta rumpan. Det finns ju en anledning till det, en väldigt fin anledning.
Istället kan vi väl lova oss själva att träna för att må bra, för att kunna hänga med i våra energifyllda barns tempo och framförallt, träna för att det är kul!? För det är det ju faktiskt, det ÄR kul att träna, det ÄR kul att känna sig duktig.
Men det är INTE kul att träna för att man måste, det är INTE kul att träna och inte se det resultatet på vågen som man väntade sig direkt.
Träning och hälsa går hand i hand, och ser du det som ett tråkigt måste så är det kanske dags att börja fundera på vem du tränar för? Dig själv eller alla andra?
Jag har iaf ställt mig den frågan, och mitt svar blev inte det jag ville att det skulle vara.
Istället för att låta fokus ligga på att ändra mitt yttre så ska jag börja med att ändra på mitt inre.
Jag har bestämt mig för att börja acceptera det jag ser, älska min kropp för vad den gått igenom och åstadkommit, låta min vikt-, och kroppsliga resa ta den tid det tar, sålänge jag mår bra och har kul hela vägen!
För jag är trots allt en mamma.. and there is no greater honor, love or blessing!
Inte ett öga torrt
"Älskar dig"
Efter en lite jobbig kväll där vi hade skiljda meningar om vad som skulle göras vid matbordet och inte så var det en otroligt skön känsla som spred sig i kroppen när vi tillslut sa godnatt innan han gick upp med pappa.
Efter sista godnattkramen springer han mot trappan där pappa väntar.. Halvvägs dit stannar han upp, vänder sig om och tittar på mig. Jag säger som alla andra kvällar "älskar dig", men istället för hans vanliga mm-svar så överraskar han mig med ett "älskar dig" tillbaka.
Han sprang vidare mot pappa, ovetandes om att han lämnat sin mamma med tårar i ögonen och ett hjärta som svämmat över av kärlek.
Jag grät som en gris!
Där kom beviset på att det min barnmorska sa var sant. Trots våran diskussion några minuter tidigare så älskar han mig ändå!
Bonde?
Jag älskar doften ute i ladugården här hemma nuförtiden. Doften av djur, halm och hö. Doften av stall.
Det lugnet som sprider sig i hela kroppen när jag kommer ut dit är magiskt, jag skulle kunna spendera all min lediga tid där och bara vara..
En av många anledningar till att vi valde en gård på landet är ju för att jag vill skaffa häst igen, i framtiden och när ekonomin tillåter (föräldrapenningen är inte det optimala för en dyr hobby).
Men tills dess får jag nöja mig med att gå och lyssna på när mina två ulliga damer ligger och idisslar, gosa ner händerna i ullen, och pussa på deras små söta mular. Får är otroligt underskattade, mysigare djur får man leta efter och ändå har tanken på att skaffa några aldrig slagit mig innan.
Ett liv som djurbonde hade nog inte varit så fel trots allt.
Cool mamma
Gud va bra det känns att få lite cred ibland. I vanliga fall när barnmorskan säger något positivt så hade jag tänkt "äsch, så säger hon till alla".. Men just idag valde jag faktiskt att ta åt mig, kanske för att jag håller med? Jag ÄR en cool morsa!
Att jag har fötterna på jorden, är lugn och verkar ha koll på läget, att jag är en cool mamma. Ja, det kan nog vara så, jag är själv ganska förvånad. Innan jag fick barn såg jag mig verkligen inte som den människan barnmorskan pratar om, då hade jag inget tålamod och mycket humör.. Nu är det raka motsatsen, trodde aldrig att jag skulle vara den med mest tålamod i våran familj. Men att få höra det från någon utomstående bekräftade ändå att jag någonstans lyckats bli den mamman och människan jag vill vara, och det är tack vare mina barn och min sambo, min fina familj.
Det här gjorde helt klart min dag, en sån liten sak som att någon sa till mig att jag är bra. Varför säger vi inte det till varandra oftare? Eran bättre hälft, mamma, pappa, syskon, vänner.. Ja, listan kan göras lång. Vi alla behöver få höra att vi är bra, gör någons dag lite ljusare så kommer marken bli lättare att gå på för både dig och dina nära.
Så gott folk, sug åt er av all positiv energi där ute och ta åt er när ni får positiva ord slängda till er.
Jag själv ska fortsätta gotta mig i att jag är en cool mamma och berätta för mina barn att dom gör mig till en bättre människa.
Jag själv ska fortsätta gotta mig i att jag är en cool mamma och berätta för mina barn att dom gör mig till en bättre människa.
Morgonhumör
Vilken morgon!
Min äldre grabb har börjat utveckla ett humör som heter duga och trots att det kan gå mig på nerverna ibland så kan jag inte låta bli att fnissa lite för mig själv när han blir sådär sur.
När han vaknade imorse var han gnällig från start, han vägrade gå upp ur sängen och skulle verkligen inte gå med mig och lillebror ner, nej han skulle minsann gosa med Tompa. Så där står jag, superkissenödig och försöker resonera med en bestämd och gnällig 2 åring, knipövningar - check!
När jag väl får honom att följa med mig ut ur sitt rum så kommer nästa del, ta sig ner för trappan.. Gå själv, inte gå själv, bli buren, inte bli buren, hålla hand osv.
Efter att vi fått i oss frukosten och är klara för att gå ut till bilen så kommer nästa idé, han ska INTE till dagis, han SKA till Emelie. Han lägger armarna i kors (supergulligt), putar med underläppen så mycket att den nästan nuddar hakan och rynkar ihop ögonbrynen.
Det är svårt att låta bli att skratta trots frustrationen över hans envishet.
Tompa och Emelie är våra två närmsta vänner och André älskar dom båda. Han pratar ofta om dom och hade han fått bestämma hade han nog lekt och busat med Tompa hela dagarna och varit med Emelie ute hos hästarna så ofta som möjligt.
Vi är så glada över att få ha dom i våra liv.
En dag att minnas - Del 2
Dags för nästa aktivitet, Daniel ville bjuda upp mig till dans och hade fixat livesång till låten "can you feel the love tonight" och händig som han är hade han också byggt ihop en liten maskin (liknande en lövblås) som blåste ut massvis med rosblad över oss där vi dansade.
Han skickar iväg mig på en frisnurr och när jag snurrat runt för att ta tag i honom igen så står han där.. på knä.. med en ring i handen.. och ställer frågan: vill du gifta dig med mig?
Dom där tårkanalerna som började fyllas vid övveraskningsmomentet gick inte längre att hålla tillbaka, ja, ja, för guds skull JA!
Det kom lite som en chock, visst hade vi pratat om det och vi har ju kollat på ringar och testat osv, men jag har inte haft en tanke på att det skulle hända nu. Och verkligen inte såhär, framför våra nära och kära, så fint och romantiskt. Han har verkligen ansträngt sig och jag är så galet lycklig över att ha honom, min fästman..
Kvällen avslutades med min knasiga extrafamilj och bästa vänner, vi festade långt in på natten, gjorde en mannequinchallenge, spelade pingis, körde limbo och dansade. Underbart!
Jag är så tacksam för att jag har så fina människor runt mig och för alla som kom för att fira min 25årsdag. Och jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att Daniel gjort allt det här, han är helt otrolig.
En dag att minnas - Del 1
I december fyllde jag 25 och jag blev firad riktigt ordentligt av nära och kära en vecka innan.
Min kära sambo hade planerat en överraskningsfest för mig i över en månads tid med hjälp från familj och vänner. Jag anade INGENTING och är grymt imponerad över att alla lyckats hålla det hemligt så länge.
I min värld hade mamma och pappa bokat bord på en lite finare restaurang och ville bjuda oss på mat eftersom vi inte skulle vara hemma på julafton, inga konstigheter, finkläderna på för hela familjen och jag tog tillfället i akt att piffa till mig lite extra med smink och hår, det är ju inte varje dag man får chansen att snygga till sig lite.
Innan vi skulle åka hade Daniel bestämt träff med våran granne (som är ansvarig för bygdegården här ute på landet), vi hade pratat om att hyra den till det kommande dopet och skulle få en liten rundtur, trodde jag.
Vi parkerade utanför och gick in allihop, min enda tanke var att vi skulle bli sena till middagen. Plötsligt öppnas en dörr framför mig..
Ut kommer våran fina vän Anders med en mikrofon i högsta hugg och jag hör hur en kör börjar sjunga "ja må hon leva".. Längre in i salen står familj, släkt och vänner och mina tårkanaler börjar fyllas. Tänk att där står det massa underbara människor som tar sig tiden att komma dit, bara för mig, för min skull. Jag var i chocktillstånd!
Det tog sin tid att smälta hela överraskningsmomentet och börja njuta av kvällen, men när jag väl gjort det så kunde jag inte sluta le.
Maten var fantastisk, underhållningen var påhittig och tårtorna som jag hade bakat själv kvällen innan, i tron om att de var till ett kalas som mina vänner "skulle åka iväg på", var faktiskt godkända trots att jag inte var helt nöjd med dom när dom lämnade huset på morgonen.
Och alla underbara presenter, jag är sjukt bortskämd. Objektiv, stativ, tavla, turridning, pengar, klippning, armband, får. Ja, ni läste rätt, FÅR, 2 superfina får! Det kunde inte bli bättre, eller?..
Fortsättning följer.
Förlåt dig själv
Det är inte alltid det lättaste att resonera med en 2 eller 3 åring, och det kommer dagar då det känns som att man bara sagt nej hela dagen.
De dagarna känner jag mig som en negativ människa och är otroligt besviken på mig själv som förälder, jag vill ju ha en positiv kommunikation med mina barn, jag vill inte vara den tråkiga morsan som alltid säger nej även om jag vet att det ibland behövs.
Men vet ni, som min kloka barnmorska sa till mig:
"Förlåt dig själv när kvällen kommer, dina barn älskar dig ändå."
Ta nya tag morgonen därpå för det är okej att ibland tappa lugnet när ens trotsiga 3 åring med mycket egen vilja står och skriker för att få sin vilja igenom. Alla hamnar vi där ibland, då vi hamnar på deras nivå och gapar tillbaka, men det viktigaste är att vi kan förlåta oss själva, dra ett streck över dagen som varit och göra nästa dag till det bättre.
"Förlåt dig själv när kvällen kommer, dina barn älskar dig ändå."
Ta nya tag morgonen därpå för det är okej att ibland tappa lugnet när ens trotsiga 3 åring med mycket egen vilja står och skriker för att få sin vilja igenom. Alla hamnar vi där ibland, då vi hamnar på deras nivå och gapar tillbaka, men det viktigaste är att vi kan förlåta oss själva, dra ett streck över dagen som varit och göra nästa dag till det bättre.
Allas bägare rinner över ibland, livet funkar så. Klandra inte dig själv för att du sätter upp ramar för dina barn!
Försök
Jag vill att mina barn alltid ska tro på sig själva, att aldrig ge upp, att inte sluta försöka bara för att det inte lyckades första gången.
Varför inte börja redan nu?
André har kommit till stadiet "kan själv" och jag älskar de, men funkar det inte så är han väldigt snabb med att be mig göra det åt honom. Ett exempel är en sån enkel grej som att försöka knäppa jackan. Jag frågar om han vill ha hjälp, varpå han svarar: "nä, inte hjälp".. Han står en liten stund och försöker få ihop det rätt men sen säger han: "mamma, hälp"
Varje gång säger jag "försök en gång till" innan jag hjälper honom, för jag vill inte att han ska ge upp där, tillslut funkar det och då kommer han att bli så stolt.
Jag ser bara hur han skiner som en sol och ropar glatt "jag gjorde själv!" när han tar på sig vantarna på egen hand som han precis lärt sig, eller när han häller upp mjölk i glaset, eller går på pottan utan att vi följer med.. Ja listan kan göras lång, men allt är ju en process och snart kommer han även att lösa dragkedjan på jackan, bara han försöker igen och inte ger upp.
Jag berättar för honom att han gjorde ett bra jobb, att han är duktig och att det kommer gå bättre nästa gång för vi behöver mer positivt tänkande här i världen!
Det må vara långsint, men jag hoppas och tror att de små grejerna gör intryck på något vis och följer med honom i livet.
Det är okej att vara ledsen
När jag inte förstår, när jag inte vet vad som är fel.. Då är det jobbigt att vara mamma. När tårarna trillar nerför kinderna och han är arg, ledsen och uppgiven.
Han är så duktig på att prata och förstår otroligt mycket, men det kommer stunder då han inte kan sätta ord på vad han känner också. Han är trots allt bara 2 år. Den senaste tiden har han varit ledsen, varje dag.
Det skär så i mammahjärtat när han gråter och jag inte kan hjälpa honom.
Han går igenom en period nu (period, jag ogillar det ordet starkt, han utvecklas och blir en egen individ med egen vilja och egna känslor men ni förstår förhoppningsvis vad jag menar).. Så ja, en fas i livet kan vi kalla det för istället.
Han går igenom en fas i livet just nu som innehåller mycket känslor, kanske några som han inte reflekterat över så mycket förut, kanske är det bara starkare känslor än innan, det vet inte jag, och antagligen inte han heller, men det är där han är nu iallafall. Det händer mycket nya saker och det är mycket nytt att ta in, livet har ju ändrats för honom med:
Han har blivit storebror.
Vilket innebär att det har kommit en liten människa som också tar uppmärksamhet från mamma och pappa. André har aldrig varit svartsjuk på Alvin, han har tagit emot honom med öppna armar och klev in i storebrorsrollen som om det var världens självklaraste grej, men det är fortfarande en enorm förändring för honom med.
En liten människa som han ska älska och ta in i sitt liv, helt plötsligt måste han dela med sig utav mamma och pappa till någon, tänk vad mycket nya känslor.
Han har börjat på förskolan igen efter ett långt uppehåll.
Och med det kom separationsångesten som ett brev på posten, från att vara hemma med mamma hela dagarna till att behöva säga hej då. Åh vad jag hatar att lämna honom när han skriker, gråter och klamrar sig fast i mig.
I samband med förskolan kommer också tröttheten.
Han blir stimulerad på ett helt annat sätt där än hemma, han är jättetrött när han väl kommer hem och då är det klart att alla känslor blir mycket starkare, så är det ju för oss med.
Jag förstår att alla tårar kommer när han är så övertrött, jag förstår att han blir förtvivlad och uppgiven när saker inte blir som han vill. Jag förstår att han gapar och skriker, det hade jag också gjort om jag va så ledsen men inte visste varför.
Men det är jobbigt, så otroligt jobbigt att se honom kämpa med alla känslor utan att kunna göra något mer än att säga..
"Det är okej att vara ledsen".
Nystart!
Nej, jag tänker inte ens börja försöka blogga ikapp om allt som hänt sen sist.
Jag tar nya tag och ska försöka hålla den här sidan levande med läsvärda inlägg och inte bara massa ordbajsande var och varannan dag om skit och ingenting, det har jag Facebook och Instagram till.
Men oj vad det hänt grejer under den här tysta tiden, André har blivit storebror, jag har fyllt 25, min kära sambo har gått ner på knä, två mysiga damer av den ulliga sorten har flyttat in i stallet och mycket, mycket mer. Så nog finns det mycket att skriva om och jag kommer knåpa ihop några inlägg om det jag vill återberätta här så småningom.
Jag har inte varit helt oaktiv här dock.. Det finns 4 inlägg i utkastet som bara väntar på att publiceras, tankar och funderingar om föräldraskapets olika sidor, hur vi hanterar olika situationer under den såkallade "trotsåldern" här hemma, jobbiga dagar i vuxenvärlden osv.
Håll utkik!
Vad händer?
Just nu..
Kärlek! ♡
Födelsedag
Lyckad dag - lycklig kille
