Daniel och André ligger och sover i soffan och jag står och slipar spackel för fullt. Allrummet på ovanvåningen spacklade för flera veckor sedan, sen har det liksom stannat upp där, så idag fick jag lite feeling och kände för att ta tag i det. Vilken träning det är, mina armar är som spaghetti och jag är inte ens klar än. När jag slipat färdigt är det dags att slänga på ny vit färg men när det händer återstår att se, det finns så mycket annat som prioriteras men vem har sagt att allt måste hända med en gång? Långsamt är okej, så länge det går framåt.