Jag vill så gärna göra mer än jag klarar, vara mer än jag är och lära mig mer än vad jag kan. Varför ska det vara så svårt att vara nöjd någon gång, att kunna ge sig själv en klapp på axeln och säga "det gjorde du riktigt bra Sanna". 

Jag grämer mig över jobb och att inte kunna prestera på topp jämnt, framförallt över att jag själv inte anser att mitt "på topp" är tillräckligt bra.

Jag vänder och vrider, analyserar, allt som folk säger till mig, hur dom agerar och reagerar ja allt blir i mitt huvud alltid till det negativa mot mig själv i slutändan. Varför kan jag inte bara ta emot det där leendet och ta det för vad det är, en genuin hälsning, istället för att se den negativa sidan och alltid tro det värsta.

Mammarollen får mig också att grubbla mycket. Är jag tillräckligt bra? Gör jag rätt? Älskar han mig? 

Att vara mamma är helt klart den största utmaningen jag tagit mig an och den ständiga frågan jag ställer mig är: kommer jag räcka till?

Jag kan också vara omtyckt, jag kan också vara bra. Men just idag har jag bara lite svårare för att se det, just idag väljer jag att blunda lite.