Sedan jag fick veta att jag var gravid första gången så har jag varit en känslomässig berg-o-dalbana utan egen vilja. 

9 månader av humörsvängningar som jag inte kunnat hantera eller kontrollera, kärleken, lyckan, oron och rädslan som tog mig med storm när André föddes och stunderna av galenskap, ilska och brist av tålamod som kan infinna sig under den härliga trotsåldern. 

För att sedan börja om från början med 9 månader av humörsvängningar. 

Det här är inte jag, det är inte känslor som jag väljer eller kan styra över. Det är känslorna mina barn ger mig.

Och behöver jag ens nämna tårarna?!

Helt plötsligt har jag blivit en människa som gråter för ALLT. Jag gråter när jag är glad, ledsen, arg, uppspelt, besviken.. Jag gråter för tusan bara av att sitta och titta på mina barn lite för länge.

Jag har blivit en lipsill med känslorna utanpå.

Det skrämmer mig lite att inte ha kontroll, att inte kunna bestämma själv över mina egna känslor. Men det gör mig inte så mycket, för någonstans så tror jag på att jag har växt som människa och hittat sidor av mig själv som jag inte visste fanns, allt tack vare mina pojkar. 

Så jo, dom får mer än gärna hålla i snörena till mina känslor. 

Men ändå står jag där framför spegeln, vänder och vrider på mig, drar in magen, klämmer på bebispluffset som hänger under naveln, känner en viss avsky över de där tjocka låren som inte går att gömma. Behöver jag nämna den icke existerande rumpan? Vart tog den vägen?! Jag suger in kinderna och sträcker ut hakan i ett försök till att se lite smalare ut och kanske få en liten liten liten självförtroende boost.. Hopplöst.

Jag har fått nog, vi måste lära oss att se det fina i våra kroppar. Visst vill vi alla gå ner i vikt efter graviditeten, men låt det ta sin tid och sluta hetsa, sluta må dåligt över bebispluffset, gäddhänget, dubbelhakan och den platta rumpan. Det finns ju en anledning till det, en väldigt fin anledning.

Istället kan vi väl lova oss själva att träna för att må bra, för att kunna hänga med i våra energifyllda barns tempo och framförallt, träna för att det är kul!? För det är det ju faktiskt, det ÄR kul att träna, det ÄR kul att känna sig duktig. 

Men det är INTE kul att träna för att man måste, det är INTE kul att träna och inte se det resultatet på vågen som man väntade sig direkt. 

Träning och hälsa går hand i hand, och ser du det som ett tråkigt måste så är det kanske dags att börja fundera på vem du tränar för? Dig själv eller alla andra? 

Jag har iaf ställt mig den frågan, och mitt svar blev inte det jag ville att det skulle vara. 

Istället för att låta fokus ligga på att ändra mitt yttre så ska jag börja med att ändra på mitt inre. 

Jag har bestämt mig för att börja acceptera det jag ser, älska min kropp för vad den gått igenom och åstadkommit, låta min vikt-, och kroppsliga resa ta den tid det tar, sålänge jag mår bra och har kul hela vägen!

För jag är trots allt en mamma.. and there is no greater honor, love or blessing!