Jag styr inte över mina känslor

Mina känslor är en marionettdocka i mina barns händer.


Sedan jag fick veta att jag var gravid första gången så har jag varit en känslomässig berg-o-dalbana utan egen vilja. 
9 månader av humörsvängningar som jag inte kunnat hantera eller kontrollera, kärleken, lyckan, oron och rädslan som tog mig med storm när André föddes och stunderna av galenskap, ilska och brist av tålamod som kan infinna sig under den härliga trotsåldern. 
För att sedan börja om från början med 9 månader av humörsvängningar. 

Det här är inte jag, det är inte känslor som jag väljer eller kan styra över. Det är känslorna mina barn ger mig.

Och behöver jag ens nämna tårarna?!
Helt plötsligt har jag blivit en människa som gråter för ALLT. Jag gråter när jag är glad, ledsen, arg, uppspelt, besviken.. Jag gråter för tusan bara av att sitta och titta på mina barn lite för länge.
Jag har blivit en lipsill med känslorna utanpå.

Det skrämmer mig lite att inte ha kontroll, att inte kunna bestämma själv över mina egna känslor. Men det gör mig inte så mycket, för någonstans så tror jag på att jag har växt som människa och hittat sidor av mig själv som jag inte visste fanns, allt tack vare mina pojkar. 
Så jo, dom får mer än gärna hålla i snörena till mina känslor. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback