Han är så duktig på att prata och förstår otroligt mycket, men det kommer stunder då han inte kan sätta ord på vad han känner också. Han är trots allt bara 2 år. Den senaste tiden har han varit ledsen, varje dag.

Det skär så i mammahjärtat när han gråter och jag inte kan hjälpa honom.

Han går igenom en period nu (period, jag ogillar det ordet starkt, han utvecklas och blir en egen individ med egen vilja och egna känslor men ni förstår förhoppningsvis vad jag menar).. Så ja, en fas i livet kan vi kalla det för istället.

Han går igenom en fas i livet just nu som innehåller mycket känslor, kanske några som han inte reflekterat över så mycket förut, kanske är det bara starkare känslor än innan, det vet inte jag, och antagligen inte han heller, men det är där han är nu iallafall. Det händer mycket nya saker och det är mycket nytt att ta in, livet har ju ändrats för honom med:

Han har blivit storebror.

Vilket innebär att det har kommit en liten människa som också tar uppmärksamhet från mamma och pappa. André har aldrig varit svartsjuk på Alvin, han har tagit emot honom med öppna armar och klev in i storebrorsrollen som om det var världens självklaraste grej, men det är fortfarande en enorm förändring för honom med. 

En liten människa som han ska älska och ta in i sitt liv, helt plötsligt måste han dela med sig utav mamma och pappa till någon, tänk vad mycket nya känslor.

Han har börjat på förskolan igen efter ett långt uppehåll.

Och med det kom separationsångesten som ett brev på posten, från att vara hemma med mamma hela dagarna till att behöva säga hej då. Åh vad jag hatar att lämna honom när han skriker, gråter och klamrar sig fast i mig. 

I samband med förskolan kommer också tröttheten.

Han blir stimulerad på ett helt annat sätt där än hemma, han är jättetrött när han väl kommer hem och då är det klart att alla känslor blir mycket starkare, så är det ju för oss med.

Jag förstår att alla tårar kommer när han är så övertrött, jag förstår att han blir förtvivlad och uppgiven när saker inte blir som han vill. Jag förstår att han gapar och skriker, det hade jag också gjort om jag va så ledsen men inte visste varför.

Men det är jobbigt, så otroligt jobbigt att se honom kämpa med alla känslor utan att kunna göra något mer än att säga..

"Det är okej att vara ledsen".