I måndags hade han ju hög feber, igår var han feberfri och pigg på förmiddagen men blev lite febrig igen framåt eftermiddagen/kvällen. Han gick och la sig halv 8 som vanligt och verkade ändå okej, när vi sen går och lägger oss vid 11 halv 12 är han gnällig och vi bestämmer oss för att han ska få Alvedon och lite mer välling så han får sova något under natten, men innan dess tog vi honom till sängen och han va go å glad, fick vatten och skrattade högt efteråt. Sekunden senare nickade han till, tittade på oss en sekund och slängde sedan bak huvudet och skrek högt med basröst som i ett anfall. Daniel tar upp honom och då börjar André tugga frenetiskt, ögonen rullar och han är inte kontaktbar längre. Jag känner hur paniken slår mig hårt i ansiktet och ringer 112 under tiden som Daniel går ner med André för att klä på sig, jag vet inte ens vad jag ska säga..! André tuggar fradga och går inte att prata med och när Daniel kommit ner för trappan och mannen i telefonen svarar hör jag Daniel skrika "han andas inte"! Mitt hjärta stannade och jag säger i panik detsamma till larmcentralen, de får adressen och han skickar larm direkt sen börjar han prata med oss om vad vi ska göra. André är blå och livlös i Daniels armar och han frågar om vi kan HRL, den värsta delen av allt är att jag på den frågan måste svara: "nej, inte på barn". Jag har aldrig någonsin känt mig så maktlös, jag ser mitt barn ligga framför mig, livlös, och jag vet inte hur jag ska göra för att hjälpa honom, jag hann tänka så mycket olika tankar på den korta stunden. Tillslut började han iaf att harkla sig och hostade, så vi hann aldrig påbörja någon HRL. Sen skrek han tills ambulansmännen kom, vilket han på andra sidan av telefonen säger är jättebra, hittar han orken till att skrika så är det bra. Ambulanshelikopter cirkulerade över vårat hus i väntan på besked från ambulanspersonalen, räddningstjänsten var på plats och ännu en ambulans fanns i närheten redo om något skulle inträffa. Så det var fullt pådrag hemma (jag märkte inget av de och missade allt förutom ambulansen, det var ungefär det jag kunde ta in i min bubbla just då).
Vi fick stanna över natten på akuten så de fick ta lite prover och ha honom under observation, men det mesta tyder på att han fick feberkramp, är ofarligt men ser otroligt hemskt ut och man kan tro att barnet håller på att dö (ungefär den beskrivningen som stod på pappret vi fick). Han blir helt enkelt för varm och hans kropp har inte lärt sig ta hand om de än så då blir det ett krampanfall, de kan sluta andas för en stund och blir då blåa, men de vaknar igen så fort hjärnan och kroppen hinner ifatt och har kommit på hur den ska göra (väääääldigt kort och enkelt förklarat) André var nog borta i 1-2 minuter och "livlös" i 30sek-1min utav den tiden (svårt å säga, kändes som en evighet). 

Det var otroligt hemskt att vara med om och trots att vi vet nu att det var helt ofarligt så visste vi ju inte det då. Jag trodde jag höll på att förlora mitt barn i den stunden och den känslan kommer gnaga sig fast i mitt minne, en mardröm som jag hoppas att ingen annan någonsin ska behöva vara med om. 
Vi är hemma igen och mår bra förutom att han har feber och är jättetrött, han är lika glad som vanligt och busar som aldrig förr, samma goa kille.

Slutet gott, allting gott - men slutsatsen av denna hemska dagen är att jag aldrig någonsin igen vill behöva svara nej på frågan om hjärt och lungräddning eller första hjälpen när det gäller små barn. Jag vill veta vad jag kan göra för att rädda eller hjälpa både mitt och andras barn om olyckan skulle vara framme någon gång eller något oväntat händer, så nu är det jag och Daniel som anmäler oss till en första hjälpen kurs för barn och jag kommer predika för alla föräldrar/blivande föräldrar att göra detsamma. Det är ju något utav det viktigaste man kan lära sig och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte lärt mig detta tidigare..