Min äldre grabb har börjat utveckla ett humör som heter duga och trots att det kan gå mig på nerverna ibland så kan jag inte låta bli att fnissa lite för mig själv när han blir sådär sur. 

När han vaknade imorse var han gnällig från start, han vägrade gå upp ur sängen och skulle verkligen inte gå med mig och lillebror ner, nej han skulle minsann gosa med Tompa. Så där står jag, superkissenödig och försöker resonera med en bestämd och gnällig 2 åring, knipövningar - check!

När jag väl får honom att följa med mig ut ur sitt rum så kommer nästa del, ta sig ner för trappan.. Gå själv, inte gå själv, bli buren, inte bli buren, hålla hand osv. 

Efter att vi fått i oss frukosten och är klara för att gå ut till bilen så kommer nästa idé, han ska INTE till dagis, han SKA till Emelie. Han lägger armarna i kors (supergulligt), putar med underläppen så mycket att den nästan nuddar hakan och rynkar ihop ögonbrynen. 

Det är svårt att låta bli att skratta trots frustrationen över hans envishet.

Tompa och Emelie är våra två närmsta vänner och André älskar dom båda. Han pratar ofta om dom och hade han fått bestämma hade han nog lekt och busat med Tompa hela dagarna och varit med Emelie ute hos hästarna så ofta som möjligt.