Och så var vi här igen..
Natten mellan fredag och lördag vaknade jag av att Andrés säng vickade (tur att vi fortfarande har vaggningsfötterna på), han hade ännu en gång fått feberkramper. Dock inte likadant som förra gången, nu var det mer kramper i hela kroppen istället för en livlös kropp och vi lyckades "ta hand om" denna krampen själva. Vi ringde 1177 för att säkerställa att vi gjort rätt och tryckte i honom Alvedon men någon mer sömn blev det inte den natten för fröken falk, hur ska jag kunna sova igen, tänk om jag inte hade vaknat och det var värre, usch hemska tanke..

Men än var det inte över.. Lördagen började med feber och Alvedon och sen var han pigg, go å glad hela förmiddagen. Vi åkte hem till mormor och morfar för att äta lunch men innan maten var klar fick vi vara med om mardrömmen igen.. Han satt i Daniels knä efter att vi gett honom en ny omgång av Alvedon och helt plötsligt stelnar han till och blir knallröd. Daniel rusar ut med honom, hans kropp är slapp men han tuggar frenetiskt. Vi ringer ambulans och han blir blå och livlös, denna gången nästan grå.. Det var hemskt, värre än första gången och jag hatar det faktum att vi bara måste gilla läget och acceptera att det här kanske kan vara något han kan få varenda gång han har febertoppar. Hur ska mitt mammahjärta överleva detta?!
Ambulansen var på plats fort och han kom tillbaka igen men var nog i ett chocktillstånd för han skrek ända fram till kvällen och han är inte den som brukar skrika. Vi satt på akuten och tog prover och har fått stanna över natten. Läkaren gillade inte riktigt att han fått anfall 2 gånger på ett dygn, och febern ville inte riktigt gå ner så lika bra att vara kvar.

Vi känner oss lite lugnare över situationen, men är självfallet fortfarande oroliga hela tiden. Läkarna säger att det är värre för föräldrarna än barnen, så vi får helt enkelt försöka lita på det. Jag hatar detta..
Vi väntar på ronden och sen ska vi få åka hem igen. Hur ska jag våga blunda igen? Hur ska jag våga ta ögonen ifrån honom?
Kära barn..