Jag tror han har mer koll än vad man tror och att han vet vem vi menar när vi säger någons namn.

Åh, denna ständiga utveckling. Jag hinner knappt med i svängarna, snart vågar jag inte blinka mer, nästa gång jag öppnar ögonen kanske han flyttar hemifrån? Hur ska det gå?

Jaja, många år kvar tills dess får vi hoppas.

Jag kommer hinna tänka tanken många gånger igen, jag kommer hinna vara rädd, lycklig, galen, salig, ledsen och så fylld av alla dess olika känslor som finns över att vara mammma till den dagen jag dör så det är ingen idé att börja överanalysera allt nu. 

Man får helt enkelt försöka ta tillvara på tiden och göra det bästa av den, jag vet att hur mycket man än försöker kommer man väl ändå aldrig tycka att man får tillräckligt med tid, men så kommer det alltid att vara.